Renskrivning

Bror Muotkas anteckningar

Pärm XX: Sedimentation …..

Sören Lejonclou

VINTERVÄGAR I ÖVERTORNEÅ

Matarengi – Uentalonranto – Haapakylänpuas – Kohkosenranta till allmänna vägen vid Mattila norra rå.

Tidigare vinterväg Matarengi – Ranta ö Piekkola – Torakankorva för övre älvdalen.

Kuivakangas – Perä – Kuusijärvi.

Kuivakangas – Soukolojärvi – Ruokojärvi – Kivijärvi – Korpilombolo.

Kuivakangas – Ylinenjärvi – Suaningi – Korpolombolo.

Korpilombolo – Ohtanajärvi – Sattajärvi – Pajala (Kengis).

Matarengi – Orjasjärvi – Miekojärvi – Överkalix – Morjärv.

SOMMARSTIGAR

Matarengi – Haapakylä – Puostijärven Ylipää – Hirvijärvi – Raitajärvi – Jänkisjärvi –

Mukkajärvi – Hangasjärvi – Paturi – Kivijärvi.

Kuivakangas - Kuusijärvi med genväg frän Soukolojärvi.

Kuivakangas – Soukolojärvi – ”Sohogård” – Kannusjärvi – Siekasjärvi – Kärsiäinen –

Ylinenjärvi – Penttäjä – Pyhäjärvi – Turtola ; Alt. – Pyhääjärvi – Rantajärvi – Härkäsaadio –

Mettäjärvi ; alt. Rantajärvi – Ylikuittasjärvi;

Aapua – Syväjärvi – Ahmajärvi – Neistenkangas.

Aapua – Pentesjoki – Olkamangi;

Olkamangi – Kosiovaara – Torne älv.

Juoksengi – Vyöni;

Niskanpää – Vyöni.

Siekansjärvi – Uumaa.

Ylinenjärvi – Ruokojärvi.

Kannusjärvi – Kuusijärvi.

VÄGAR INOM HAAPAKYLÄ:

Utfrag ur Övertorneå tingslags protokoll av den 18 nov. 1822 : § 45

”Nämndemannen (tolvmannen) Henrik Heikkilä begär tillstånd att urföra ett antal mindre

vägar på trakten”.

Väg från Heikkiläs nya gårdstomt ner mot Särkijärvi. Vägen borde börja invid Olof och

Johan Kangas gårdsgärde och gå via Anders Korpis och Johan Lax’ i Haapakylä ängesrå ned mot Särkijärvi. Vägens längd = 60 famnar (ca. 180 m).

Väg från nämnde Kangas gårdsgärde över ängar tillhörande Tureholm, Rovainens, Turovaaras, Perttus, Heikkiläs, Simus och Assolas gårdar ned till Salmi (Särkijärvis utlopp) där ”byggdes bro till 12 famnars längd (ca. 21 m)”. Från bron skulle vägen gå vidare över

Äijäläs äng till Tureholms gårdgärde. Över Hiirivuopio ”på norra sidan af så kallade

Venäläisen suo” skulle likaså en bro om ca. 11-12 famnars (ca 20-21 m) längd uppföras.

Den förstnämnda vägen skulle bli farbar med kärra medan den sistnämnda vägen en mindre gångväg.

Heikkiläs förslag mötte hårt motstånd från vissa bönder, som ansåg sig bli av med alltför mycket ängsmark, vid vårtinget 1824 beviljade rätten tillstånd till vägbyggena.

Anläggningsbeslutet 1984-05-07:

1. ”Vägarna, anläggning I och II, skall byggas i enligthet med den av Lantbruksnämnden upprättade vägplanen, se aktbilaga 42, med tillhörande profilen och beskrivningar.”

”Befintliga vägarna, anläggning III, övertas i befintligt tillstånd. Ingående i anläggning I utföres ansluting till anläggning III, varefter anslutningen ingår i anläggning III.”

3. För anläggningarna I och II upplåtes med ungeförligt läge enligt bilagd karta det utrymme, som upprättad vägplan med profiler och beskrivning utvisar. För anläggning III upplåtes det utrymme, som den befintliga vägen upptager jämte anslutning till väg I.

”Noteras att anläggning I urföres intill skifteslagsgränsen mot Kuivakangas men dock helt inom Haapakylä.

Kuivakangas byamän

Begärde i brev tillstånd, daterat den 2 nov. 1790 om häradsrättens tillstånd att urföra en väg till Hiirioja kvarnar. Vägen skulle gå ”ifrån Mickel Muotkas strandlada efter den förr nyttjade gamla vägen vid Korfvenranda till Kuifwajoki k hwaröver bro anlägges. Ifån Kuifwaoja fortfares till Tapanis gård, der den förr begynte och deltavägen tilstöter.”

(Häradsrättens protokoll 12 mars 1792)

Senare förlängdes vägen till den omkring 1860 färdigställda delen av Soukolovägen, som hade en sträckning väster om berget Pikku-Hiirivaara.

Postvägen Matarengi – Turtola skulle vintertid med ruskor utmärkas och sommatid rensas från buskar samt vid Soukolojoki och andra bäckar förses med flottar eller spänger.

Kom. St: 1874.01.14 och paragraf 2.

Till lägstbjudande försåldes skyldigheten att överföra postgången -

(Koms st. beslut 1875.05.14 § 3) – till Fredrik Mickelsson-Pekkala över Kuivajoki för

4 kr 50 öre. Till Isak Kieri över Soukolojoki för 30 kr, ´även detta avser tiden då vattnet gör denna väg oframkomlig.

Åtog sig bonden Carl Mattsson – Rovainen att vdi högvatten fortskaffa resande över Salmi mot en ersättning av 5 kr för varje dygn han där behöver påpassa.

(Koms st beslut av den 19 maj 1875 och § 1)

Gångväg (=stig) sommartid Kuivakangas – Matarengi:

Kuivakangas från kärrvägen från Vanha-Muotka över Kuivajoki finns en spång, senare bro över bäcken till Hiirivuopio där stigen anslöt till Haapakylä byväg och vidare på denna till Matarengi.

Från Poikkijärvi anslöt en stig till gångstigen Kuivakangas – Matarengi påsödra sidan av Kuivajoki efter Malmintörmä.

Kärrväg (sommarväg) från Vanha-Muotka över ängarna såder om Kuivajärvi över Kuivajoki och efter den s.k. kvarnvägen över Hiirioja och vägens senare förlängning till den s.k. Soukolovägen och efter sistnämnda väg väster om Pikku-Hiirivaara genom Haapakylänkangas till Matarengi.

Vägen är fortfarande synlig söder om Kuivajärvi där den utgör ägogräns mellan Vanha-Muotkas och Kohkoinens hemman. Vägen syns även på sträckan Pikkijärvenpalo – gamla sträckningen av Soukolovägen.

I men barndom fanns kvar vägen genom Poikkijärvi bydel från Jacob Tapanis gård till

Karl Harjus (”Täntti Kallas”) torp. Den gamla sträckningen av Soukolovägen väster om Pikku-Hiirivaara utgör byarå mot Haapakylä.

I samband med avvittringen åren 1860-1879 avsattes såsom byasamfälligheter mark för allmänna behov:

a) Allmänna vägar – den då färdigställda s.k. Soukolovägen från Haapakylä byarå via Kuusijärvi by till kronoparksgränsen vid Pirtilänvinsa.

b) 24 fots väg från Haapakylä byarå mellan älven och Kuivajärvi till Kannusjärvi byarå.

c) 24 fots väg från väg b) till den s.k. Soukolovägen väster om Pikku-Hiirivaara
(Kvarnvägen med fortsättning).

d) 24 fots väg från väg b) till Torakankorva byarå.

e) 24 fots väg från väg d) öster om Soukolojärvi till Juovujoki utflöde i Ylinenjoki (Ylinenkenttä fäbodplats)

f) fäbodplatser vid Ylinenjoki (Ylinenkentä el. Juovankenta och Perttulin kenta el Keskinenkenttä) med 6 alnar ( 12 fot ) breda vägar till Ylinenjoki.

g) 24 fot bred väg från väg b) norr och väster Kuivajärvi till väg c).

h) Fäbodplats vid väg g) (öster om Perä gård)

i) ler-plats söder om väg e).

j) Stenbrott väster om Kuivajärvi – Kivilaki

k) Fäbodplats vid väg g) Poikkijärven pelo med 6 alnar bred väg till Kuivajärvi.

l) Kvarnplats vid Hiirioja

m) Lerplats vid Hiirioja (söder om väg c))

n) Sandplats söder om Kuivajärvi

o) Lerpolats norr om Kerinovainio (norr om Lammijärvi)

p) Kvarnplats vid Nuorajoki

q) Lerpolats vid Takajänkkä väster om Junttis gård i Soukolojärvi

r) Fäbodplatsen Juntinvittikko

s) Fäbodplats Outila

t) Kvarnplats vid Kuusioja

u) Kvarplats vid Kuusioja

v) Hållhägnad vid Kuusijärvi

w) Båt och flottplatsen vdi Ruottinsaarenpuas nedanför Härmäs och Rautios gårdar med 12 fots vägmark från väg b).

x) Nödiga gångvägar sommartid samt kör- och gångvägar vintertid få begagnas även andras skiften utan några särskilda avdrag härför men med skyldighet att giva ersättning om skada göres i övrigt.

Övertorneå Tingslag HT – 18180512 § 194

Ägodelning å Haapakylänsaari.

Kronolänsman E. Burman hade vid delningen 1813 fått sin åkerfördelning mellan Simus och sitt eget gårdsskifte, ett område som slutade vid ”Harrinoja dike och som inte fick gå öfver så kallade Hietaniemi udde till vattnets mitt” som de övriga råerna gjorde.

Ägarna Hurula hemman (Olof Burman och Johan Henriksson) ägde en äng ”Saarentakainen kallad whilken är den bördigaste fläck å hela Haapakylä holme” klagomål hade nämligen framförts av de tre ägarna då holmen värderats så lågt). Kapten Bergenstråhle meddelade de såsom berörda delgarne, från fänrikbostället Petersberg i Övre Vojakkala. I oktober 1818, att han tagit del av stämningen.

Sommarstigar: (Kyrkvägen m.fl.)

Sommarstigar från skogsbyarna och Soukolotrakten (Korpilombolobyarna) till älvdalsbyarna och kyrkplatsen är inlagda på äldre kartor – bla. Generalstabskartan från 1895, uppmätt 1880 – 1890.

Noteringar ur Jacob Fellmans anteckningar om Lappland:

Stenrör (Stenrösar) i Lillkyrka socken i Vasa län på orten kallade ”Lapinrauniot” – Lappruiner.

Dessa finns också vid Esse ås vattensystem. Esse å utfaller från Lappajärvi sjö i Bottenviken.

Se kartskiss om stenrösen vid Tymääkkänoja , som utfaller, som utfaller i Kuorajoki norr om Kuivakangas by.

Ugnar vid Viitajärvi (Öständan)

Enligt Lars Luttu finns ugnar lika bastuugnar (Saunanhina).

Tatulerna lär ha haft eldstäder som hade utseendet av välvda ugnar lika med allmogens bastuugnar.

Taturerna var ett folk. Som bodde invid Kemi älv. De var storväxta och kan antingen ha varit götar eller helsingar. Dessa vistades här sannolikt för fiske.

Skvaltkvarnar:

Kuivakangas skvaltkvarnar ( i varje fall en del av dem):

Kuusioja tillh. Kuusijärvi by 1 st.

Hiirioja tillh. Kuivakangas by 7 st.

Nuoraoja - “ - 1 st.

Kaatokaski tillh. Ylinenjoki och

Kuivakangas byar 1 st.

Nuorajoki 1 st.

Sahakoski 1 st.

Ångsågar :

Pudas såg Hannukainen nr. 20 I Övre Kuivakangas

Sandbergs såg Ruskola nr.

Vattensågar och legokvarnar:

Hiirioja – Kuivakangas by – cirkelsåg sågade sista gången år 1932.

Kannusjoki – Kannusjärvi by – var en radsåg

Svansteins bruk – Svanstein – ramsåg och kvarn

Neistenkangas – Pentesjoki – såg och kvarn

Flottnäs – Niemis by – såg och kvarn

Sahakoski – Ylinenjoki – 4 ramar varav 2 i bruk

Ekfors såg – Puostijoki – ramsåg

Ängsträsk, torrlagda eller eljest:

Kuivakangas, Kahvasenjärvi, Pitkäjärvi (vid Outila), Tervajärvi och Assojärvi.

Suveränitetsängar:

Pitkäranta

Ordförklaringar:

Backstugusittare:Personer , som bebodde en stuga på annans mark utan att vara i dennes mark.

Besutten: Ägare till jordbruksfastighet, som lämnar tillräcklig bärgning.

Bol: Benämning på besuttenhet i sydsverige

Bolstod: Byägor – den samlade inägojorden för byn

By: Gårdar med avgränsat ägoområde – skifteslag

Byamål: Anger jordägares andel i byn. Ofta delningsgrund vid ex. skifte

Enskiftet hade till mål att reducera antalet lotter per brukare till helst en enda och medförde utflyttningsskyldighet. Enskiftet avlöstes av laga skiftet 1827. Förrättningar om enskifte utfärdades fr.o.m. 1803.

Forbonde Bonde, som utförde körslor åt bruken och senare åt handlarna.

Gärdeslag En organisatonsform där olika byars gårdar (vånger), som gränsade till varandra, brukas så att de bär säd (trädas) samtidigt och därför har gemensam hägnad.

Hemman. Jordbesittning , som var satt i mantal i relation till sin skatteförmåga.

Hemmansklyvning; Lantmäteriförrättning, varvid fastighets mantal delas i kvotdelar och markeras i terrängen.

Hägnad: Stängande konstruktion, huvudsakligen till skydd mot handjuren.

Inägomark. Trädgård, åker, äng o.s.v. inom hägnad

Laga skifte: Förordning från 1827 enligt vilken vitsord att erhålla skifte gavs åt delägare i oskiftat eller genom teg- eller storskifte delad jord. Utflyttningsskyldighet förelåg. Normalfallet utgjordes av tre till fyra skiften per delägare.

Mantalsmått: Ett mått på jordbruksfastighets skatteförmåga.

Markland: Enhet använd som byamål och jordvärdering i Svealand. Indelades i 8-öres, 24-öresland

eller 192 penningland.

Åbo: Detsamma som ägare eller brukare av hemman.

Ägostyckning: En äldre benämning för avstyckning.

I Torneå socken enligt en ständig jordebok av år 1667 utgjorde:

4 tunnor= 8 spann 8 lass äng = ett mantal eller ett mantal.

Skatteberäkningar:

Mantal , beskattades årligen med:

I skattepengar med 12 mark Strömming med 1 fjärding

Med skattesmör med 8 mark Torrfisk för 1 mark

Tjära med ½ fjärding

SKATTEN TILL KRONAN (= SOMMARSKATTEN) BERÄKNADES ENLIGT:

1 skälsland åker skattades med 4 penningar

1 spannland åker 16 penningar

1 pundland åker 128 penningar

1 skattelass äng 4 penningar

4 d:o 16 penningar

Markland används som enhet fr.o.m. 1559.

Den var så stor att man där sådde 2 spann korn eller fick 8 lass hö. Vid skattläggningen togs hänsyn även till andra tillgångar såsom bete, jakt, fiske, o.d.

VINTERSKATTEN eller skinnskatten

Erlades också i penningar men kunde även betalas med ekorrskon. Den utgjordes efter mantalet eller bågatalet, så att även en bonde, som hade jakt ger ½ öre och lika mycket för son eller måg i gåden. Denna skatt var vederlag för den personlige värnplikt, som ålåg varje fri man. Den äldsta bågskattelängden är upprättad år 1529.

Den första jordeboken är från 1543.

Skattebetalningar:

Åren 1542 – 1546 efter spannland åker.

1547 – 1606 efter markland.

Skatten uttogs av byn som kollektiv och fördelades sedan efter mantal.

Förmånen av laxfiske inräknades tidigare i spannåker och efter år 1607 i tunnor utsäde.

1607 – uttogs skatten efter tunnor utsäde.

Avvittringen av skattebyarna har skett i två omgångar

Dels enligt 1780-års instruktion för avvittringsrätten – den äldre avvittringen.

Dels enligt 1824-års avvittringsstadga, den yngre avvittringen.

KRONOADMINISTRATIONEN I NORR – även den kyrkliga:

Antagligen var området här uppe i norr ett ”laglöst land”till dess att den svenske kungamakten bestämde att Hälsingelagen skulle gälla /tillämpas i ”ödemarken” norr om Hälsingland och

att området utgjorde Hälsinglands allmänning. Hälsingelagen infördes år 1340 varvid man utgick
från att området var herrelöst och

att någon enskild rätt till jorden , vattnet och fisken ej fanns.

Den svenska kungamakten tog ingen hänsyn till att Kemi- och Torne älvdalar hade sedan senast på 1000-talet haft en fast bosättning vid kusten av karelare??? och tavaster , vilka hade tagit i besittning och odlat detta herrelösa land och troligtvis tillämpat de lagar och regler, som gällde i inflyttarnas forna hemtrakter. I varje fall kom området med den starkares rätt att lyda under Hälsingelagen 1340.

Eftersom en stor del av ”Norra Botten” förlänats till kyrkliga stormän hade kyrkan att handha hela områdets administration. Prästen var ej enbart självskriven ordförande i sockenstämman utan verkställde tillsammans med kyrkans sexmän sockenstämmans beslut. Utöver att dessa utövade en betydande del av kyrkans doms- och straffrätt så kunde prästen vid förfall för lagmannen sitta som ordförande i 12-mannanämnden.

Norra botten hade enligt en kungligt beslut 1340

Beräkningsgrunder:

1 mark = 8 öre = 24 örtugar = 192 penningar

Vasatidens mynt:

1 daler = 4 mark 1 mark = 8 öre 1 öre = 3 örtugar 1 örtug = 8 penningar

Priseexempel år 1547:

1 mansdagsverk = 4 öre 1 oxe = 19 mark 1 tjog ägg = ½ öre

1 tunna råg = 5 mark 1 aln sammet = 8 mark

1 tunna råg värderas för 10 dagsverken och en aln sammet för 16 dagsverken.

Den första sionska bibeln, som utgavs år 1541 kostade = 10 mark

Landstingssammanträde om framförda klagomål av Carelius i Torneå:

Vid landstingets sammanträde ( rättens sammanträde) den 22 juni 1615 anfördes klagomål. Att herr Knut – kyrkoherde Canutus Michaeli Carelius- i Torneå, dels avpressat sina församlingsbor på pengar, dels förvanskat och förskingrat socknens sigill.

Ifåga om den förra punkten försvarade sig herr Knut med att han ej ensam kunde bestrida utgifterna för kronans folk. Beträffande anklagelsen att ha fifflat med sockensigillet iakttog herr Knut tystnad. Nämnden hänsköt målet till lagmannen för Norrland rikskansler Axel Oxenstierna. Herr Knut anklagades av birkarlarna att ha medfört brännvin och köpvaror till lappmarken. Hr Knut urskuldade sig med att han haft med sig högst 24 konnor ( 63 liter) bränvin, bilket inte var mycket för en så lång resa. Varupartiet bestod av sex lispund smör och 40 brödkakor. Målet fördes till hovrätten . Som hovrättens ordförande fungerade riksdrotsen Magnus Brahe.

Lappfogden i Torneå Lars Hindersson, en äldre välbetrodd man, anklagade hr Knut för att ha fifflat med sockensigillet och upprättat en falsk skattelängd, som länt kronan till förfång. Herr Knut hade svårt at värja sig och medgav att han på egen hand låtit förfärdiga ett sockensigill och använt det i officiella aktstycken. Han lovade att antingen tillrättaskaffa det gamla sigillet eller också låta tillverka ett nytt, som var oklanderligt.

Även mot lappfogden Steger anfördes flera grava klagomål. bl.a. för användande av två besman med olika vikt.

Lapparna yrkade att Steger skulle avsättas.

HOVRÄTTEN beslöt att hemställa hos kammaren att Reinhold Steger måtte suspenderas från lappfogdebefattningen i avvaktan på lagmannens Norrlands dom och i Stegers ställe skulle som lappfogde förordnas ”en ärlig, beskedlig och dugande man”. Till ny lappfogde förordnades Jakob Olofsson Burman.

Reinhold Steger förflyttades till lappfogde i Pite. Luleå och Ume lappmarker.